måndag 23 april 2012

Vindpinat och kargt

Så har jag då fastnat i timmar iklädd mjukisbyxor med en Ruth Galloway i handen igen. Jag dras in i den enkla, mysiga stämningen omedelbart. Handlingen är som vanligt lite trist (den här gången är det misstänkta krigsförbrytelser - yawn!) och när jag läser The House at Sea's End har jag redan lämnat och till stora delar glömt detaljerna av mordutredningarna i ettan och tvåan. Jag föredrar motiv som har större känslomässig attachment - exempelvis ett gammalt hederligt passionerat mord, långt mer intressant än detta. Vissa karaktärer är dessutom alldeles för stereotypa à la Salander, exempelvis druiden Cathbad som jag har så svårt för, fast jag motvilligt måste erkänna vinner mark i längden. Alla mina invändningar kände jag ju dock till redan innan eftersom detta är en blueprint på Griffiths två tidigare romaner i serien. Så varför återkommer jag? Och gladeligen?

Först och främst ÄR jag svag för den arkeologiskt tekniska biten trots att jag struntar blankt i allt som slutar med -ålder (Brons-, Järn-, Medel- osv. Tacka vet jag Renässans, Edwardian, Gustaviansk tid osv). Men sen är det naturligtvis något alldeles särskilt med relationen mellan Ruth och Nelson som jag bara inte kan motstå. Jag är svag för det här buttra men varma, tyst komplicerade och krassa förhållande. Fristående är de mindre strålande, dessa två. Jag slås ibland av hur spåniga de är trots sina yrkesroller som man/jag ändå förknippar med viss intelligens. Hur kan man berätta för en uppenbart direkt eller indirekt involverad person var man ska leta och vad man letar efter?! Men så älskar jag stämningen i det karga, gråa, regnstänkta landskapet - vem kan tänka saltmarsh och inte känna sig lite frusen och varm inombords på samma gång? Sen cooar jag minst lika mycket över Kate som karaktärerna i boken gör. Genialt drag av Elly! Känner jag mig själv rätt så kommer jag klicka hem bok nr 4 snart. Jag tar det för var det är och plockar russinen ur kakan kan man nog sammanfatta mitt förhållande med denna bokserie kort. And loving it. Trots allt.

Inga kommentarer: